Har du någonsin stannat upp och funderat över ordet “lat”? Kanske har det till och med varit ett etikett du ovilligt fäst vid dig själv i tysta stunder av frustration. Jag har gjort det. Många gånger. Men låt mig dela en insikt som på djupet förändrade mitt perspektiv och mitt liv.
För många år sedan, kände jag att min självbild smulades sönder. Jag betraktade mig som lat, oförmögen att fullfölja uppgifter och mål jag satt upp. Det var under en av dessa tunga stunder som jag stötte på en studie “Fear of Failure and Procrastination as Mediators Between Sensation Seeking and Life Satisfaction” av Besançon et al. (2017), vilken belyste hur rädsla för misslyckande kan leda till prokrastinering. Det slog mig – min “latmask” var i själva verket rädsla för att misslyckas.
Den upptäckten startade en inre resa där jag utforskade denna rädsla. Hur ofta hade inte skräcken att inte räcka till hindrat mig från att ens försöka? Steven Pressfields bok “The War of Art: Break Through the Blocks and Win Your Inner Creative Battles” blev en fyrlykta i den mörka natten. Han diskuterar hur inre motstånd, drivet av rädsla, står i vägen för vårt egna skapande och framsteg.
Den personliga insikten djupnade med varje sidors vändning. Mitt tidigare “latmask-beteende” var inte lathet utan en skyddsmekanism. En sköld mot potentiellt misslyckande, sårbarhet och dom från andra. Min inre kritiker hade haft högljudda fester bakom denna skyddade fasad.
Men vad kan detta betyda för oss alla? Hur många av oss klär oss i samma ogenomträngliga rustning, märkt som fördröjande taktik, att inte starta det där projektet, den där utbildningen, eller att inte ta det där nödvändiga steget mot en dröm? Rädslan att stå öga mot öga med potentiellt misslyckande tycks vara en gemensam mänsklig erfarenhet.
Att reflektera över detta kan verkligen förändra spelet. Vi kan börja med att ömma och milda ställa frågan: Är det verkligen lathet, eller skyddar jag mig från något? Hur kan jag välkomna och omfamna misslyckandet som en naturlig del av att leva fullt ut?
Låt oss skapa ett utrymme där vi kan vara sanna mot oss själva, utforska våra rädslor och tillåta oss att se dem för vad de verkligen är – steg på vägen, inte oöverstigliga murer. Jag uppmuntrar dig, kära läsare, att fundera över i vilka områden i ditt liv där du kanske tolkat rädsla som lathet?
Och så, med ett mjukt råd till oss alla: nästa gång du ser en uppgift framför dig och känner det gamla, välbekanta motståndet – ta en stund. Andas. Fråga dig själv vad som verkligen håller dig tillbaka. Kanske hittar du, precis som jag fann, att nyckeln till frihet inte ligger i att aldrig vara rädd, utan att dansa med rädslan, steg för steg.
No responses yet